Aktionsforskningen tar en ny vändning.

Från filmfokus till tankar om att det egentligen handlar om hur jag som pedagog arbetar med filmerna under lektionen. Vilka reflektionsfrågor jag kopplar till filmen. Hur lektionen struktureras både i inledningsfasen när eleverna kommer laddade med frågor, känslor och idéer. Samt även hur jag fångar upp deras upplevelser under laboreringsprocessen. Filmen i sig står per definition inte för varken kunskap, kompetens, färdighet eller förtrogenhet. Jo kanske någon invänder...jag tror vi är inne på samma spår. Informationen på filmen är min kunskap, mina färdigheter som jag tillägnat mig under mina 23års laborerande.

Men jag vill ju att eleverna ska göra informationen till sin egen.
Den ska nå både deras kognitiva medvetande, deras hjärta och deras hela själ.

Jag är en bra lärare först om jag hjälper dem att dels nå sina kursmål och samtidigt gör det på ett sätt där de inte bara betar av obligatoriska moment utan teoribegreppen blir en del av deras ryggmärg, approprieras inom dem, på ren svenska bli som verktyg i deras proffesionaliseringsväska. Gör jag detta förbereder jag samtidigt eleven för framtida progressionssteg samt kommande kurser där ...göra medvetna val, analysförmåga och förklara komplexa samband blir betygsgrundande.

Trots att mitt mål hela tiden varit att lektionerna ska gå från monolog till dialog i fokus blir jag förvånad över hur lätt jag halkar tillbaka till förklarandet istället för att ställa frågor som får eleven att lösa problemet med hjälp av den information jag gett genom film samt kurskamrater har gett under kamratbedömningsstunder och andra gruppreflektioner. Men jag tröstar mig med att det aldrig är för sent att utvecklas. Jag kommer ju ändå på mig redan efter några minuter och börjar då trevande ställa frågor och dialogen smyger igång.

Allt jag hittills reflekterat över går inte att samtala kring utan att koppla samman resonemanget med Vygotskij:s teorier angående den proxymala utvecklingszonen. Jag tänker dels på att när eleverna samtalar med varandra kring kompositionsbegrepp, problemlösning eller värdering av process eller resultat rör sig dialogen mellan två individer som ligger nära varandra inom den situerade cirkeln. Detta borde göra övergången / bron från en utvecklingsfas till en annan smidigare och mjukare. Det går heller aldrig att bortse från de asymmetriska förhållande som ryms mellan elev-lärare, där läraren står för makt och kunskap och faktorer kopplade till dessa komponenter kan upplevas komplexa att förändra. Mellan elev-elev blir förhållandet mer symmetriskt även om det självklart ibland finns maktfaktorer även där. Med det inte sagt att pedagogen, som står i centrum i den situerade cirkel, skulle vara oviktig och onödig. Tvärt om nu kan jag som pedagog få en annat uppgift -stödja eleverna -styra /vägleda dialogen, inspirera och entusiasmera. Allt med hjälp av frågor samt läraren som artist. 

Vi tar en liknelse med hjälp av youtube:
(Jag ser mig som den lilla lila gubben och vägskyltarna ;)
http://youtu.be/7IM1tmEroyI

Vissa forskare talar om hjärnan som en stad med massa vägar? Vägarna är beteendemönster. När vi genomgår utvecklingsprocesser som en yrkesutbildning innebär behöver hjärnan förändra stadsplaneringen. Jag som lärare ser mig numera som vägvisaren. Jag visar på en ny väg i elevens hjärna. I början är vägen en smal liten stig och eleven vill gärna ta sin gamla väg, den breda E4:an. Så i början behöver jag peka in eleven på stigen väldigt mycket. Men vägen blir bredare och bredare till den känns naturlig, asfalterad och bekväm att köra. Efte tre år på gymnasiet är kartan fylld av olika vägar att välja på beroende på vart jag är på väg. Vissa vägar kanske förfaller eftersom de inte längre behövs.